"Flickan och främlingen."

Det här är en liten novell jag skrev för ett tag sedan, som en dag kanske blir till en bok. Hoppas att ni tycker om den! 

FLICKAN OCH FRÄMLINGEN

En kall höstdag år 2022.

Den ensamma, tolvåriga flickan hörde en tung och tyst smäll från ett okänt håll i skogen. Ljudet var utdraget, som ett långsamt och plågat hjärtslag. Om det varit en vanlig dag hade det udda ljudet väckt hennes nyfikenhet, men det var inte en vanlig dag.

Hon var trött, smutsig och väldigt hungrig, men inte rädd. Rädsla var en ganska okänd term för henne för hon var lite av en våghals, men på grund av den egenskapen befann hon sig nu i en livshotande situation.

Hon satt på en stor sten och bara stirrade blint framför sig. Blicken var trött och det svarta, raka håret spretade åt alla håll med höstlöv och barr som prydnad. Den söta näsan och de små öronen var röda och höstkylan gjorde att hon saknade känsel i fingertopparna. Den smala och ännu väldigt pojkaktiga kroppen var blåfrusen. Bristen på föda gjorde henne svag. Hon kunde inte längre tänka klart och hade inte den blekaste aning var hon befann sig. Hon längtade hem och lovade sig själv att hon skulle vara snäll, åtminstone året ut, bara hon fick komma hem.

Flickans kropp skrek efter sömn, men hon vågade inte lägga sig ned. Hon var rädd för att somna och inte vakna igen. Hennes pappa, som var en erfaren vandrare, hade sagt att om något som detta inträffade, skulle hon se till att hålla sig i rörelse för att inte förfrysa. Men hon orkade inte gå längre. Fötterna kändes svullna och varje steg gjorde ont.

Två kalla och mörka nätter hade hon tillbringat i skogen och var nu inne på sin tredje dag. Hon hade hittat en bäck som hon hela tiden följt och druckit ur. Svamparna hon fann vågade hon inte röra eftersom hon inte visste något om dem. Däremot kände hon igen både blåbär och lingon som hon lyckades stilla den värsta hungern med. Men nu räckte det inte längre med bär och vatten.

Flickan undrade vad hennes familj gjorde just nu. Hon hoppades att de letade efter henne samtidigt som hon oroade sig för att mamma Elisabeth fortfarande var arg efter deras stora bråk.

Hon höjde långsamt blicken och såg på den lugna bäcken där vattnet stillsamt rann mot okänt mål. Hon hade hoppats hitta en väg ut ur skogen genom att följa den men än såg hon inte slutet på träden och buskarna.

Flickan hade ingen aning om var hon var. Det enda hon visste var att hon befann sig i en stor skog någonstans i Dalarna inom ett område hon inte var bekant med. Familjen hade åkt från sitt hem i Stockholm för en kort semester bland skog, regn och mygg. Det var det sämsta tänkbara sättet för flickan att tillbringa en semester på. På grund av det tillbringade hon dagarna som sur och irriterad innan hon slutligen löste en vild konflikt med sin mor genom att springa iväg till skogs.

Fåglarna sjöng sina sista sånger. Hon kunde höra deras toner högt uppe i skyn där de flög tillsammans i grupper på väg mot varmare länder. I skogen uppfattade hon andra djurläten, men glömde dem när ljudet av fotsteg nådde hennes öron. Hon blinkade förvirrat ett antal gånger för att fokusera blicken innan hon höjde huvudet och svalde högt. Till en början trodde flickan att det bara var inbillning, att det var hungern och tröttheten som gjorde att hon såg den främmande mannen stå intill henne, men blinkandet fick inte honom att försvinna. Han hade inte funnits där för bara ett ögonblick sedan, men nu iakttog han henne med ett allvarligt ansiktsuttryck och ögon som aldrig verkade le.

Flickan tyckte att han såg ut att vara i hennes pappas ålder. Hon visste inte exakt hur gammal fadern var, men någonstans runt trettio gissade hon. Mannen var lång med vältränad kropp. Han var helt klädd i svart med en polotröja och skinnhandskar. Det första intrycket sade flickan att hon hade en stilig man framför sig. Men hans hårda ansiktsuttryck skrämde henne.

Det som förvirrade henne var hans hårfärg. Trots mannens unga ålder var håret vitt som snö, även ögonbrynen. Huden var också ljus och tycktes sakna spår av skäggväxt. Hans kinder verkade lika lena som en kvinnas.

Mannens ena ärm var uppkavlad till armbågen. Från handleden, och halvvägs upp till armbågen, fanns en silverfärgad och blänkande metallplatta som gick runt hela armen. Den var fullkomligen mönsterlös, men något sade flickan att den inte var ett smycke.

Flickan hörde en röst säga något. Hon kunde inte säga om det var en man eller kvinna som talade, för det gick inte att avgöra. Rösten påminde om en datorröst som hon hört i filmer. Det var inte mannen som talade för hans läppar rörde sig inte. Rösten kom istället från metallplattan runt hans arm. Hon sneglade på den och såg väldigt små och färgglada lampor lysa i ett oregelbundet mönster på den.

Flickan flämtade högt och stirrade den främmande mannen i ögonen medan hon lyssnade till rösten: ”Therese Arvidsdottir … född artonde april år 2010 … försvunnen

tredje september år 2022 … arkiv är ej komplett …”

Främlingen stannade framför henne och hans grå, smala ögon såg känslokallt på henne. Hon kunde inte avgöra vad han tänkte eller vad han var ute efter.

Therese kröp ihop där hon satt på stenen utan att bryta ögonkontakten med främlingen. Hon tyckte att han var väldigt vacker och något sade henne att hon aldrig skulle glömma det ansiktet. Han såg inte ut som en vanlig människa. Det fanns något i hans utstrålning som gav henne en känsla av att han kom från en plats långt bort.

”Arkiv är ej komplett …” sade rösten igen.

Den sköne främlingen sträckte ut sin hand och rörde vid hennes käklinje med pekfingret. Vanligtvis hade Therese dragit sig undan, men hon satt still och bara fortsatte att titta på honom.

”Varning … otillåten ändring i arkiv … otillåten ändring i arkiv …” sade rösten.

Therese föräldrar hade ofta varnat henne för okända personer. De hade sagt att om en främling visade henne intresse så skulle hon springa därifrån så fort som det bara gick. Men denna situation var annorlunda. Allting var annorlunda. Det spelade inte någon roll att hon inte kände honom för han var den första person hon träffat på flera dagar och det gav henne hopp. Kanske kunde han leda henne hem. Hans närhet fick Therese att slappna av och först nu insåg hon hur trött hon verkligen var. Hon kunde inte längre tänka klart och brydde sig inte vad den underliga rösten pratade om. Tårar rann ned för hennes bleka kinder och underläppen darrade.  

Mannen sträckte ut sina händer mot henne och väntade på Therese reaktion. Hon förstod att han gav henne ett val, att antingen stanna kvar eller följa med honom och det förstnämnda lockade inte alls. Handen kändes som bly när hon sträckte ut den mot honom och den hade fallit ned mot hennes höft om han inte gripit tag om den. Främlingen lade hennes frusna hand mot hans ena axel innan han lyfte upp henne i sin famn. Therese lutade sitt trötta huvud mot hans skuldra.

Det sista hon hörde den underliga rösten säga innan hon omslöts av en skön och avslappnande dvala var: ”Varning … Ändring i det historiska arkivet registreras … ”