Jag har alltid gillat att läsa böcker om vampyrer, konstigt nog har det aldrig slagit mig att skriva en själv! Men så häromdagen poppade en idé upp i mitt huvud. Jag satte mig ned och började skriva, mest för skojs skull. Vad det blir utav det hela vet jag ännu inte. Det slutar kanske bara som en novell, men känner jag mig själv rätt brukar alla mina noveller sluta som böcker, ibland serier.
Här kommer ett litet smakprov. Den ännu väldigt preliminära prologen ur min ännu titellösa vampyrbok. :)
PROLOG
”Hon kommer att bli väldigt vacker när hon blir vuxen”, sade han leende och såg ut genom fönstret från sjukhusrummet. ”Hon kommer att likna dig.”
Siris gamla hjärta hoppade till när han vände sig om och gav henne den där varma och förstående blicken. Han utstrålade visdom och intelligens som ingen annan man, men han hade också levt ett väldigt långt liv.
”De är på parkeringen nu”, sade han. ”Idalie och hennes mamma har precis klivit ur bilen. Om några minuter kommer de att vara här.”
Han kom närmare sängen och lade handen mot hennes smala arm. Varje gång han rörde vid henne hoppade Siris hjärta högt. Hon hade suktat efter hans beröring under hela sitt åttio år långa liv, men fått endast en smekning då och då samt det där kärleksfulla och förstående leendet. Han såg fortfarande lika ung och vacker ut som han gjorde första gången de träffades, och han skulle fortsätta se ut så långt efter hennes död.
”Jag önskar att det fanns något jag kunde göra för att skydda henne från dig”, sade hon med sin skröpliga röst.
Han sjönk ned på stolen intill hennes säng. ”Hon är näst på tur.”
”Jag vet”, sade hon och såg på alla maskiner hon var kopplad till. De var det enda som höll henne vid liv. Utan dem hade hon varit död för länge sedan. ”Hon kommer att lida, precis som jag gjort, på grund av dig.”
Deras blickar möttes. Hans ögon var väldigt ljusa med en nyans av grått. Endast den svarta pupillen syntes tydligt. Det gjorde hans blick väldigt respektingivande och visade att han inte var att leka med.
”Det är oundvikligt”, svarade han.
Siri lät blicken glida på hans vackra ansikte. Hans hud var blek och tunn. Hon kunde se venerna träda fram tydligt under den. Det svarta håret som var så mörkt att det skiftade i blått skar sig mot hans hud.
”Jag ber dig”, sade hon och kände att hakan började skaka. ”Låt flickan vara.”
Han satte sig på sängkanten intill henne och lät handen glida genom hennes silvervita hår. Det fick Siris hjärta att hoppa till på nytt. Han hade aldrig rört vid henne på det här sättet förut. Istället hade han alltid hållit sig på avstånd, men nu var hans ansikte närmare hennes än vad det någonsin varit.
”Du vet att jag inte kan. Jag gav ett löfte”, svarade han.
”Du har hållit ditt löfte i många århundraden. Räcker inte det?”
Hans hand gled ned för hennes kind och fick Siri att önska att hon var ung igen. Hennes hjärta skrek efter honom som aldrig förr, kanske för att hon visste att slutet var nära.
”Så länge jag lever kommer jag att hålla mitt löfte”, svarade han.
”Jag skulle döda dig här och nu om jag kunde”, snyftade hon i ett desperat försök att skydda sin brors barnbarn. Hon själv hade aldrig gift sig, aldrig kunnat eller velat. Hela hennes liv hade istället kretsat kring en meningslös dröm om honom.
”Det menar du inte”, sade han utan att ta åt sig av hennes ord.
”Jag har inget att förlora längre”, svarade hon.
Han suckade och när han kom ännu närmare spände Siri sig. Hon kunde känna hans kalla andedräkt mot sin hals.
”Det finns ingenting du kan göra för att ändra det”, sade han med samma lugna röst som han alltid använde. Hon däremot började att förtvivla och kände gråten i halsen.
Siri grep tag om hans ärmar och såg desperat på honom. ”Hon förtjänar något bättre. Hur många liv planerar du att förstöra på grund av ditt dumma löfte?”
Han lade händerna mot Siris kinder för att lugna henne, och det fungerade.
”Min kära Siri”, sade han långsamt medan han såg henne djupt i ögonen. ”Du kommer alltid att ha en speciell plats i mitt kalla hjärta.”
Siris hjärta slog nu så hårt att hon trodde att det skulle brista. Hans ansikte närmade sig hennes och hon började att andas allt snabbare. Det var som att befinna sig i en underbar dröm när hans läppar varsamt trycktes mot hennes.
Från hallen hörde hon Idalies glada röst och hennes moders snabba steg. De skulle vilken stund som helst kliva in i rummet, men hon visste att han skulle hinna försvinna innan de dök upp.
Han reste sig från sängen utan att avbryta kyssen. Istället fick han henne att lägga sig ned på sängen och Siri som befann sig i ett nästan euforiskt tillstånd lade armarna runt hans hals. Hon kände sig alltmer snurrig i huvudet, och av något anledning väldigt, väldigt trött. Det var som att hennes kropp började att ge upp, och mitt i sitt livs gladaste stund slöt hon långsamt ögonen. Det sista hon hörde var hans sorgsna flämtning medan hans starka, men kalla armar slöt sig hårt runt henne som i ett desperat försök att hålla henne kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar