Månstenen.

Nedan följer ett litet smakprov ur min fantasyroman Månstenen.

År 4632 e Rs

Drazin, den unge, blonde mannen kröp ihop intill väggen i korridoren som var utsmyckad med tavlor, vackra vaser och höga växter. Hans vackra ansikte var tärt av sömnbrist och skriken från rummet intill ekade i hans huvud.

Imir, Drazins närmaste vän och tjänstefolkets överhuvud, satt bredvid honom. Han var en medelålders man med tunt hår och mörka ringar under sina bruna ögon. De hemska skriken påverkade honom också.

Bakom Imir stod hans fru, den mörkhåriga och korta kokerskan Arlette. Hon lade armarna om honom och lutade huvudet mot hans axel, men Imir märkte det knappt.

”Far!” ropade en ljuvlig liten röst som tillhörde Drazins sexåriga dotter Miva.

Hon sprang snabbt och lätt upp för trappan som ledde till korridoren. Flickan var sin far upp i dagen med blonda lockar och söta, röda kinder men när hon hörde skriken tvärstannade hon och färgen försvann kvickt.

Drazin höjde huvudet när han hörde flickan ropa på honom. Han tog fram sin näsduk och torkade sin svettiga panna innan han snabbt kom upp på benen och kramade om dottern.

”Far! Vad händer? Jag är rädd!”

Han lyfte upp henne och skyndade ned för de breda trapporna till bottenvåningen.

     ”Var är mor?” frågade flickan skrämt.

     ”Mor hjälper den unga kvinnan som kom till oss, hjärtat, men du ska inte vara här. Gå till ditt rum och stanna där tills jag hämtar dig! Förstår du?” sade han och ställde ned flickan.

”Ja, far”, svarade hon oroligt. ”Jag förstår.”

Drazin log kärleksfullt mot dottern, gav henne en puss på pannan och sprang upp igen, men allting var skrämmande tyst. Han svalde hårt och gick närmare dörren. Inifrån hördes Daris röst. Hon tilltalade den tjocka jordemodern men Drazin uppfattade inte vad hon sade.

Uppgivet sjönk han ned på stolen intill Imir.

”Så tyst”, viskade Arlette.

”Är det över?” undrade Imir, men ingen visste svaret.

Dörren gled upp efter en stund och ut kom den kraftigt byggda och långa Dari. Hennes mörkbruna lockar hängde i tovor ned för axlarna och de bruna ögonen var röda av tårar.

”Vi förlorade henne”, snyftade hon.

”Och barnet?” frågade Drazin och reste sig från stolen.

”Hon lever, men jag har aldrig sett maken till barn”, flämtade Dari. ”Jag saknar ord. Ni måste se efter själva.”

Hon grep tag om sin makes hand och ledde in honom i rummet. Arlette och Imir följde tyst efter. Jordemodern neg när de kom in och föste sedan snabbt och diskret undan de blodiga lakanen.

Den döda älvkvinnan låg på sängen med slutna ögon och händerna vilande mot magen. Drazin såg på hennes vackra och ovanligt smala ansikte. Hennes näsa var liten, håret var vitt som snö och huden likaså. From som den älva hon var utstrålade hela hennes gestalt värme och stillhet.

Hon knackade på dörren till herrgården för några dagar sedan och bad om hjälp. Hennes rädsla för något där ute var så tydlig att Drazin och hans hustru Dari lät henne komma in. Hon nämnde aldrig sitt namn eller sin härkomst men älvans vackra yttre och dyra kläder avslöjade att hon var av ädel börd.

Arlette flämtade plötsligt till av synen som mötte henne när hon sneglade ned i Mivas gamla vagga där det nyfödda flickebarnet låg. Drazin skyndade dit. Det lilla barnet var tyst. Flickan var söt med sin gyllenbruna hud, sina spetsiga öron och sitt vita hår, men det som fick Drazin att tappa hakan var synen av hennes hud som tindrade och sken som små stjärnor.

”Gudar”, sade han och gapade. ”Vad ska detta betyda?”

”Det kunde endast hon svara på”, sade Dari som stod vid sängen och såg på den döda älvan. ”Vad ska vi ta oss till, Drazin?”

Det tog ett ögonblick för honom att samla sig men han visste från första stunden han såg henne att det var deras uppgift att skydda flickebarnet.

”Vi ska ta hand om henne”, sade han tyst men bestämt.

Dari såg storögt på sin man och insåg att han menade allvar. De behövde inte prata igenom det för hon kände likadant. Det var det minsta de kunde göra för den främmande kvinnan som lämnade många obesvarade frågor efter sig.

”Du har rätt”, sade hon.

Drazin gav hustrun en kyss. Hon sken upp en aning och torkade sig om näsan innan hon gick fram till vaggan och lyfte upp barnet som fann sig till rätta i hennes famn. Hon sjönk ned på sängkanten bredvid den döda kvinnan och snyftade fram: ”Du ska få vila i frid, kära vän. Din dotter är i trygga händer.”

”Men vad ska barnet heta?” undrade Arlette som stod bredvid henne.

”Diendre”, svarade Dari. ”Det var hennes sista önskan.”

Imir lutade sig över kvinnans kropp och fick syn på något som hängde runt hennes hals. Han sträckte fram handen och insåg att det var en medaljong. Så försiktigt han bara kunde drog han av den och såg frågande på de andra. Medaljongen var stor, platt och gjord av guld. Den fick nätt och jämnt plats i Imirs kraftiga handflata. Medaljongens ena sida var slät och på den andra sidan fanns en liten text inristad som de inte kunde tyda. Runt kanterna fanns utåtbuktande symboler.

”Det kan vara Det förbjudna språket”, gissade Arlette försiktigt.

Ingen svarade för de vågade inte tänka tanken.

Den vackre och långe härskaren Audren knäföll framför altaret i Måntemplet. Templet bestod endast av ett litet rum med pelare istället för väggar och tak. I mitten stod stenaltaret som var utsmyckat med fyra vita och tjocka ljus, samt en tjock och röd duk. På duken stod en trähand med spretande fingrar och på dess handflata låg en sexkantig kristall. Inuti själva kristallen fanns Månstenen.

Det svarta, spikraka och midjelånga håret hängde ned för Audrens rygg. Han var muskulöst byggd med breda axlar och långa ben. Näsan var rak och de mörka ögonen var stora och djupa som brunnar men huden var blek som snö på grund av förbannelsen som levde i hans kropp. Solens strålar hade ingen påverkan och skulle heller aldrig ha det. Han hade tvingats till odödlighet och när hans ensamhet var som starkast skapade han Månstenen. Han tog en bit av sin själ och fyllde stenen med den. Med hjälp av stenen skulle han finna den rätta kvinnan. Hon skulle acceptera honom som han var och inte vara rädd. Nu sken den för första gången och det innebar att hon var född. Efter en så lång tid av väntan visste Audren inte om han borde gråta eller skratta. Allting kändes så underligt och overkligt. Istället slöt han ögonen, andades in den friska luften och väntade på ett tecken från Månstenen som skulle hjälpa honom att finna henne.