När jag var yngre brukade jag skriva dikter. Det var långt innan jag skrev min första bok som jag ville ge ut. Jag skrev böcker på den tiden också, men på ett barns nivå. :) Det var en tid innan jag visste något om förlag, språkregler och publicering. Så jag tänkte, lite för skojs skull, dela med mig av några dikter som jag skrev när jag var liten. Observera att språket inte är en höjdare, men jag låter dikterna vara - precis som de skrevs, för den sentimentala sakens skull. :D
Magiska natt
Skogen andas av nytt liv
varje gång skymningen faller
att höra vinden viska
och se regndroppar blänka som klara kristaller
Natten är lugn i sitt mörker
medan nattdjuren sakta kryper fram
att förstå trädens vishet
och utan att skada deras starka stam
Månen lyser på sjöns gestalt
skapande vackra mönster
att lyssna till vattnets tålamod
är som att öppna existensens fönster
------------------------------------------------
Bland älvor små
Mannen i en mörk skog vandra
Viskande röster han höra
Hjärtat hans hårt hamra
Med sin närvaro de små han störa
Ty han ingenting egentligen ser
Hjärtat slå av ren fasa
Då han till sin gud ber
men hans lilla värld rasa
Mannen av ren panik vill springa
ty rösterna komma från alla skuggor
och grenarna runt honom sig slingra
röster tillhörande skrämmande ugglor
Men då han ett litet ljus ser
Mannen bestämmer sig för att följa
Lycka fyller hjärta och han ler
ingenting mer finns att dölja
I nästa stund är ljusen allt för många
De slingrar in honom i sitt fäste
Tvingar honom att glömma det förgångna
och för honom till sitt näste
Nu han vara en av de små
för att föra andra dit det ingen ser
när natten är mörk och himlen grå
och se till att de inte finns något mer
----------------------------------------------------
Rop av det okända
Så hör den ljuva stämma
som i natten viskar ditt namn
Och följ detta söta dilemma
för att hamna i deras famn
Så följ den sköna rösten
som ropar ut sitt kall
för att ge dig all den trösten
du behöver innan du möter ditt fall
-----------------------------------------------------
Sagoberättaren
I en liten by vid en värmande brasa
folket samlas med iver och glöd
för att lyssna till hans berättelse
som ger honom hans levebröd
Mannen gammal och sliten är
efter år av ständigt vandrande
men sina sagor han berättar gärna
ty han vardag och fantasi blandade
i en mörk kåpa med huva han sitter
och håller trästaven i sina händer
medan folket runt honom tystnar
och några smyger in från byns gränder
Då endast brasans sprakande hörs
han öppnar munnen för att tala:
"Sagan om demoner och kärlek handlar
och sådant vi ej kan förklara."
"På världens högsta topp bland molnen
bodde en ensam flicka som kände få
därför att hon bodde i sitt inre fängelse
och dit kunde ingen man gå."
"Så ensam flickan var att hon en dag
i djupaste förtvivlan skriker ut sin sorg
och skriket ekade mellan berg och dal
i hopp om frihet från hennes borg."
"Natt efter natt och dag efter dag passerar
medan flickan lider av ständig väntan
ovetande om att bevingad man i fjärran
söker efter skriket för att stilla sin längtan."
"En sen kväll de mötts utan fruktan
och hon sluter då med honom en pakt
att för alltid giva sin själ till honom
och det blev som det vart sagt."
Vandraren ställde sig upp väldigt raskt
och folket hoppade till av det han sade:
"Ge mig din själ sorgsna flickan min
och jag ska giva dig det du aldrig hade."
Så satte han sig ned igen med en varm blick
i de klara och gamla ögonen hans.
"Och låt oss leva tillsammans för evigt
dansande kärlekens vackra dans."
"Och flickan utan tvekan sin själ gav bort
för att ta plats i kristallen runt hans hals
och han flög iväg för att finna nästa själ
medan flickan tvingades följa hans vals."
Många tårar syns bland folket
då flickan leddes till sin död
men nöjda med vandrarens berättelse
betalar de gärna hans välförtjänta levebröd.
Han lämnar byn för att söka upp nästa plats
för att berätta om flickans olyckliga fall.
Några barn efter honom vinkar glatt
men slutar tvärt när de runt hans hals ser en skinande kristall.
/Nellie C Lind